Förut ville jag bara ha en quickfix, snälla ta bort små överflödiga kilon - herregud jag hade inte ens respekt för kilona! Jag ville att det skulle rasa, förstod inte innebörden av hur mycket på rätt väg jag var när jag hade tappat två kilo i gymnasiet tillexempel.
Jag tyckte det var orättvist att jag var tjock och inte mina vänner. Jag kunde äta en chokladkaka en dag, ingenting nästa, en tallrik med pasta en annan. Jag har haft järnbrist pga min kost. Det tog mig ett halvår att återställa den genom att äta en balanserad kost och lära mig äta regelbundet.
För i alla mina ohälsosamma försök till att gå ner i vikt, för alla gånger jag straffat mig själv genom att inte äta eller genom att häva i mig för mycket vid fel timme - så har jag fått någon typ av kunskap. Det har såtts små frön om vad kroppen mår bra av, vad långsiktighet är, vikten av att vara hälsosam oavsett vikt, det dumma i att stirra sig blind på en vågsiffra. Klämma på det man hatar istället för att uppskatta det man har. Livet är för kort för att gå runt och vara missnöjd eller må dåligt.
Ja jag vill gå ner i vikt. För min hälsas skull, för att hitta min trivselvikt och balans. Hur jag ser ut idag är ett resultat av osunt och destruktivt leverne - det vill jag jobba bort. Det går trögt. Men tänk när jag satt där med illamåendet första gången jag åt frukost - vilken förändring som skett när jag idag kliver upp gärna lite extra tidigt för att få sitta länge och njuta av frukosten.
Jag tar tag i min hälsa för att min mamma den viktigaste personen i mitt liv ska få se att det går. För hon klagar men gör ingenting åt sitt. Hon mår inte bra och jag vill inget annat än att hon ska det, må guld allra helst. Hon väger som jag idag och trivs inte. Så nu ska jag visa henne att det går. Få henne på rätt spår. Genom att själv vara stark och klara detta.
Sådärja. Nu har jag benat ut ännu en av mina anledningar. Ska paketera detta till motivation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar