Ja, det är så sant. Alla har vi en dag då vi går tillbaka till oss själva och tackar för att vi vågade börja. Bryta mönster.

Tacktacktack så hemskt mycket till mig själv för att jag vågade öppna upp mig själv till några vänner och min mamma. Att jag vågade gå tillbaka till gymmet efter en lång utlandsresa. Att jag vågade vara sockerfri i tre månader. Att jag vågade investera i en pt! Att jag vågade söka kunskap om mat. Att jag vågade anmäla mig till vårruset. Att jag vågade analysera mitt matbeteende. Att jag vågar känna efter - hur känns kroppen, känslorna? Även om jag bara tappat lite så har jag redan vunnit så många segrar.
Jag har gjort det svåraste, jag har gjort ett val som jag påbörjat. Jag har haft svackor men gjort det nästsvåraste - hittat tillbaka. Jag har överlistat mig själv när det kommer till impulser, vanor och känsloätare.
Jag har sakta arbetat upp något. En stadig grund. Jag har mantrat detta på mina promenader: om jag fortsätter såhär så kommer jag att gå ner i vikt. Jag har haft beyonces kropp i tankarna när jag trampat mjölksyra på spinningen. Jag har tänkt att jag kommit så långt att jag inte får ge upp, för det har jag prövat förut och det fungerar inte.
Så tack för att jag vågade påbörja, att jag vågade göra den första ändringen. Jag har lärt mig så förbannat mycket och är helt klart på rätt väg.